Hästarna
Gick upp kvart över 6 idag, morgonfodrade och sen fixade dagens stallgöra, utsläpp, mockningar och göra i ordning lunchen.
Idag hade jag bara tänkt att busa med hästarna på ängarna i snön. Dom behöver det. En dag med inte så allvarlig och seriös träning och bara få leka av sig allt bus och spring i kroppen. Jag tycker också att det är galet roligt, blir som en liten flicka på nytt som skrattar tills jag ligger dubbelvikt över hästens rygg och tårarna rinner av glädje.
Ni som vill veta, här kommer en kort presentation av mina hästar. Jag har två egna.
Caracal
Han är ett varmblod på 12 år, blir 13 året som kommer. Han har aldrig tävlat i trav, han har inte klarat av pressen som ställts på honom under träning. Han gick som två-åring premielopp. Det är ett enklare lopp där hästarna ska gå mellan två tider och även visa att hästarna kan sköta sig på banan. Han stog hos oss en period som tvååring innan han åkte iväg till en annan tränare. När han stog hos oss första gången gick det inte att köra honom ensam, han fattade inte vad han skulle göra men när han hade sällskap och bara kunde springa med bakom gick det jättebra.
När han kom tillbaka till oss som treåring va han helt förstörd. Han stog och tryckte i ett hörn, livrädd för alla. Mamma och pappa fick ha "klappträning" med honom, stå och dra händerna över hela honom. Tog lång tid innan han kunde slappna av när någon höll på med honom. Jag började rida honom, då var jag 11 år. Det gick jättebra, precis som förut när man hade sällskap. Annars låg vi mest i diken och han va livrädd och skakade. Det har varit riktigt synd om den hästen. Samma höst, 2001 köpte vi honom så han bara va våran. Min syster och jag fick honom tillsammans men hon vågade inte börja rida honom fören sommaren därpå. Efter det delade vi på honom i några år tills hon som ca 14 år tröttnade och sa upp sig så efter det va han bara min. I våras skrev vi över honom på mig så nu är han min även på pappret. Vi har tränat och kämpat hårt och kommit mycke längre än någon kunnat tro att han skulle klara, vi hoppar idag 1meters banor och klarar av dressyr på LB nivå. Det har tagit lång tid och många tårar för att komma dit vi är idag men jag älskar den här hästen över allt annat och han är min bästa vän.
Homesick Blues "Sickan"
Denna man har många smeknamn men orkar inte ta upp dom. Sickan är det vi använder och som vi säger om någon frågar vad han heter. Honom har jag haft sen augusti i år så det är inte så länge. Han är 8 år, blir 9 och har inte tävlat så mycke i trav. Då jag inte haft honom sen han va liten är det svårt att berätta allt om honom. När jag fick honom ville han inte komma in från hagen, så fort man närmade sig honom i hagen stack han. Endast av osäkerhet och rädsla. Idag kommer han när man ropar på honom så hans förtroende har ökat kraftigt. Vill bara klargöra att han har inte blivit illa behandlad eller så, han har alltid gjort så, han stog nämligen här en period för några år sedan och han va precis likadan. Anledningen till varför jag tog över den här hästen va för att ägaren, som för övrigt är en som familjen känner, inte kunde ha kvar honom och han ville att han skulle komma till någon som kunde ta hand om honom. Han tränas idag både i trav och ridning, han ska få tävla så länge som han tycker att det är roligt sen får han bli ridhäst på heltid. Han är inte grundutbildad färdigt ännu men vi jobbar på det. Han är däremot westernriden från början.
Har tyvärr ingen bild på Sickan, min kamera är trasig och ingen sladd till mobilen så ni får klara er med den här bilden på mig och Caracal från i somras. Vi stog på Kalvsviks bete (ligger i Västerhaninge) och där tränade vi så gott som varje dag.
Idag hade jag bara tänkt att busa med hästarna på ängarna i snön. Dom behöver det. En dag med inte så allvarlig och seriös träning och bara få leka av sig allt bus och spring i kroppen. Jag tycker också att det är galet roligt, blir som en liten flicka på nytt som skrattar tills jag ligger dubbelvikt över hästens rygg och tårarna rinner av glädje.
Ni som vill veta, här kommer en kort presentation av mina hästar. Jag har två egna.
Caracal
Han är ett varmblod på 12 år, blir 13 året som kommer. Han har aldrig tävlat i trav, han har inte klarat av pressen som ställts på honom under träning. Han gick som två-åring premielopp. Det är ett enklare lopp där hästarna ska gå mellan två tider och även visa att hästarna kan sköta sig på banan. Han stog hos oss en period som tvååring innan han åkte iväg till en annan tränare. När han stog hos oss första gången gick det inte att köra honom ensam, han fattade inte vad han skulle göra men när han hade sällskap och bara kunde springa med bakom gick det jättebra.
När han kom tillbaka till oss som treåring va han helt förstörd. Han stog och tryckte i ett hörn, livrädd för alla. Mamma och pappa fick ha "klappträning" med honom, stå och dra händerna över hela honom. Tog lång tid innan han kunde slappna av när någon höll på med honom. Jag började rida honom, då var jag 11 år. Det gick jättebra, precis som förut när man hade sällskap. Annars låg vi mest i diken och han va livrädd och skakade. Det har varit riktigt synd om den hästen. Samma höst, 2001 köpte vi honom så han bara va våran. Min syster och jag fick honom tillsammans men hon vågade inte börja rida honom fören sommaren därpå. Efter det delade vi på honom i några år tills hon som ca 14 år tröttnade och sa upp sig så efter det va han bara min. I våras skrev vi över honom på mig så nu är han min även på pappret. Vi har tränat och kämpat hårt och kommit mycke längre än någon kunnat tro att han skulle klara, vi hoppar idag 1meters banor och klarar av dressyr på LB nivå. Det har tagit lång tid och många tårar för att komma dit vi är idag men jag älskar den här hästen över allt annat och han är min bästa vän.
Homesick Blues "Sickan"
Denna man har många smeknamn men orkar inte ta upp dom. Sickan är det vi använder och som vi säger om någon frågar vad han heter. Honom har jag haft sen augusti i år så det är inte så länge. Han är 8 år, blir 9 och har inte tävlat så mycke i trav. Då jag inte haft honom sen han va liten är det svårt att berätta allt om honom. När jag fick honom ville han inte komma in från hagen, så fort man närmade sig honom i hagen stack han. Endast av osäkerhet och rädsla. Idag kommer han när man ropar på honom så hans förtroende har ökat kraftigt. Vill bara klargöra att han har inte blivit illa behandlad eller så, han har alltid gjort så, han stog nämligen här en period för några år sedan och han va precis likadan. Anledningen till varför jag tog över den här hästen va för att ägaren, som för övrigt är en som familjen känner, inte kunde ha kvar honom och han ville att han skulle komma till någon som kunde ta hand om honom. Han tränas idag både i trav och ridning, han ska få tävla så länge som han tycker att det är roligt sen får han bli ridhäst på heltid. Han är inte grundutbildad färdigt ännu men vi jobbar på det. Han är däremot westernriden från början.
Har tyvärr ingen bild på Sickan, min kamera är trasig och ingen sladd till mobilen så ni får klara er med den här bilden på mig och Caracal från i somras. Vi stog på Kalvsviks bete (ligger i Västerhaninge) och där tränade vi så gott som varje dag.
Kommentarer
Trackback
